När jag var ny i bokbranschen – kring 2006 då min första bilderbok utkommit – ansåg jag att jag skulle klara mig utan stipendier. Jag minns att jag på en fuktig krogkväll på barnboksmässan i Bologna påstod att jag minsann inte skulle bli nån stipendiebroiler. Jag var stolt över min kompetens som grafiker och illustratör, hade egna kunder som Fazer, YIT, Aktia m.fl.
Mina kloka och passionerade kolleger i barnboksbranschen övertalade mig att det blir nånting helt annat än konst om jag enbart måste skapa sånt som drar in pengar. Att jag bara var styvnackad och töntig. Att jag skulle göra en runda i de mer kommersiella korridorerna på bokmässan och se vad stenhård konkurrens leder till; likriktade klistermärkesböcker med kräkgulliga djur och tusen flikar att öppna, ja. Konstnärligt? Meningsfullt? Nej, inte särskilt.
Styvnackad och töntig var precis vad jag varit. Det finns människor som jobbat hela sitt liv (eller testamenterat allt de äger) för att konsten ska få vara oberoende. Så jag ändrade mig.
Jag har sökt och med jämna mellanrum fått stipendier. Varje gång har jag varit extremt tacksam. Tänk att någon vill belöna mig såhär! Litar på mig. Tror på att jag har något att ge. Arbetsstipendium är underbart. Man lever ju inte enbart på det, men det täcker boendet åtminstone. Lycka!
Så idag fick jag ett negativt stipendiebesked. Och nu sitter jag här och tänker på att jag inte har en aning om när jag nästa gång får betalt.
Jag har under åren fokuserat helt på mitt skrivande och illustrerande. Inte en enda av mina gamla kunder finns kvar. Ingen gör längre årsberättelser, och skulle de göra det tror jag inte någon skulle anlita en barnboksförfattare, när man kan välja Miltton eller någon annan kommunikationsbyrå. Det enda grafikerjobbet jag gör (förutom mina egna böcker) är litteraturmagasinet MERA, och det blir det knappast många slantar över efter att vi betalt trycket och de minimala arvoden vi har att dela ut till alla som ställt upp på vårt (Maija Hurmes, mitt och Fibul r.f:s) hjärteprojekt. Förr gjorde jag hälften egna projekt och hälften av min arbetstid gick till betalda beställningsjobb. Numera har jag räknat med att dra in hälften via mina egna jobbprojekt och hälften från stipendier och det är lite svårt att gå tillbaka.
Jo, ett fint beställningsjobb har jag faktiskt – en till dagispjäs! – så det får åka högst upp på to-do-listan även om det inte brådskar. Och så säljer jag ju min gamla ljuvliga orangea bil. De pengarna hade jag hoppats kunna köpa en likaledes gammal ljuvlig båt för. Men det gör jag alltså inte. Såklart är det ingen mänsklig rättighet att skaffa en båt. Ens en gammal. Så jag överlever. Jag påminner mig om vad jag själv skrivit här på bloggen: TILLIT är skapandets urmoder.
Jag fortsätter skrapa på "Fidel och jag i storstan" (utkommer på Förlaget i februari 2021), skriver på min dagispjäs och njuter av mitt nya arbetsrum. Som också är ett stipendium! Ett som inte ger mig mat på bordet, dock, men en lyx efter att ha jobbat i sovrumshörnet i fem år. Definitivt något att vara tacksam för.
Men jisses ändå. Nu har jag då blivit just en sån där stipendiebroiler som jag var rädd för att bli. Jag känner mig fjäderlös och naken.
Pip, pip.
Här är min älskade bil. Snart blir den Visbussen Folke och ska köra runt på trubadurer ur Visans Vänner. Jag kanske får låna den lite nån gång. Säger de snälla trubadurerna.
